När jag blev klar med Kejsarn av Portugallien kände jag mig nästan tvungen att läsa ett till av Selma Lagerlöfs verk, trots att jag försöker inte gå igenom allt hon skrivit för fort, då hon tyvärr inte längre är någon förnybar litteraturkälla.

Jag har aldrig uppskattat någon av hennes skrifter mer, särskilt den första och andra delar. Varje natt läste jag så länge jag kunde hålla mig vaken, men samtidigt ville jag ha så mycket som möjligt av boken kvar till dagen efter (jag ville "läsa boken och ändå ha den kvar", så att säga).

Samtidigt måste jag medge att jag för första gången var ganska besviken. Jag tycker att det är lite synd att en sådan på många sätt väldigt modern roman slutar så optimalt och balanserat. Dessutom dröjde det så mycket med epilogen! Även om jag uppskattar det som vill förmedlas tycker jag att det som upprepas så många gånger av så många olika röster i de sista 3-4 kapitel behövde nästan inte sägas explicit alls: resten av berättelsen talar för sig själv. Flera gånger kände jag att nu måste boken vara slut, för jag är nöjd med hur allt har löst sig (även om det inte är en helt perfekt lösning, precis som i verkligheten) och har förstått vad moralen är. Men sedan kom det ett till kapitel, en till dialog, en till upplysning, en till bekräftelse. Trots detta är den här boken en ny favorit.